Nu är vi hemma i Iringa igen.
Efter en resa då vi fått träffa många underbara människor, delat gemenskapen med våra kristna syskon och fått uppleva ett fantastiskt landskap.
På hemvägen passerade vi Mafinga barnhem. Där lämnade vi av några bananstockar och en säck mangos och vi fick säga vårt adjö till personalen och alla barn.
Nu är vi hemma i Iringa igen.
Efter en resa då vi fått träffa många underbara människor, delat gemenskapen med våra kristna syskon och fått uppleva ett fantastiskt landskap.
På hemvägen passerade vi Mafinga barnhem. Där lämnade vi av några bananstockar och en säck mangos och vi fick säga vårt adjö till personalen och alla barn.
Vilka skiftningar i natur och väder vi fått möta. I torsdags lämnade vi ett soligt, varmt och torrt väder på högplatån runt Sumbawanga och åtta timmar senare kör vi in i ett tropiskt regn. Vi närmade oss Tukuyu, ett grönt kuperat landskap med bananlundar.
På fredag morgon mötte vi biskop Mwakihaba. Det blev spännande samtal och kopplingar till gamla missionärer. Man minns Efs-missionärer som Birger Axelsson, Stefan Holmström med Ukwata och Hans och Lena Hägglund m.fl. Stiftet har ännu fler kopplingar till finska missionärer och Päivi som finsk missionär kände dem alla och minnena och namnen radades upp som Marjatta Puisto, Leila Kallas och många fler. Det finns en stor tacksamhet till alla gamla missionärer och det arbete de gjort. Alla stift vi besökt har sagt samma sak, de önskar att fler av de tidigare missionärerna kunde komma som seniorvolontärer och göra en kortare insats.
Efter samtalen hägrade Matema och lite vila vid Lake Nyasa eller Lake Malawi, beroende vilken sida av gränsen man står. I oktober började vi vår resa i Bulongwa, uppe i bergen med utsikt över sjön och Matema och nu var vi här.
Idag söndag passerade vi en jämnårig pensionär utanförTukuyu, biskop Mwakyolile. Han var ordförande för LMC åren då Peter jobbade som LMC secretary och de hade mycket bra arbetsrelation. Som många andra pensionärer så odlar han sina intressen. Hans pension är en stor bananlund blandat med kaffe och en åker med avokado.
Vilka skiftningar i natur och väder vi fått möta. I torsdags lämnade vi ett soligt, varmt och torrt väder på högplatån runt Sumbawanga och åtta timmar senare kör vi in i ett tropiskt regn. Vi närmade oss Tukuyu, ett grönt kuperat landskap med bananlundar.
På fredag morgon mötte vi biskop Mwakihaba. Det blev spännande samtal och kopplingar till gamla missionärer. Man minns Efs-missionärer som Birger Axelsson, Stefan Holmström med Ukwata och Hans och Lena Hägglund m.fl. Stiftet har ännu fler kopplingar till finska missionärer och Päivi som finsk missionär kände dem alla och minnena och namnen radades upp som Marjatta Puisto, Leila Kallas och många fler. Det finns en stor tacksamhet till alla gamla missionärer och det arbete de gjort. Alla stift vi besökt har sagt samma sak, de önskar att fler av de tidigare missionärerna kunde komma som seniorvolontärer och göra en kortare insats.
Efter samtalen hägrade Matema och lite vila vid Lake Nyasa eller Lake Malawi, beroende vilken sida av gränsen man står. I oktober började vi vår resa i Bulongwa, uppe i bergen med utsikt över sjön och Matema och nu var vi här.
Idag söndag passerade vi en jämnårig pensionär utanförTukuyu, biskop Mwakyolile. Han var ordförande för LMC åren då Peter jobbade som LMC secretary och de hade mycket bra arbetsrelation. Som många andra pensionärer så odlar han sina intressen. Hans pension är en stor bananlund blandat med kaffe och en åker med avokado.
Igår var vi på en missionsresa!
Våra färdmedel var bil och båt. Vi fyllde bilen med folk från stiftskontoret och resan leddes av biskop Mwaipopo. Vi lämnade Sumbawanga kl 07.00 och kom hem kl 23.30, så det blev en heldag.
Vi stannade till i församlingen Wapembe, som man kan nå med bil på ca 4 timmar från Sumbawanga. Där satte vi oss i båten och åkte i drygt en timme till innan vi kom fram till vår destination, predikoplatsen Lupata. Vi såg siluetterna av bergen i Zambia i sydväst och ett par mil västerut har vi bergen i Kongo.
Båtresan var en upplevelse. Fullastad med glädje och all denna härliga lovsång, detta borde alla få uppleva. När vi väl kom fram till Lupata möttes vi av de kristna i byn som sjöng lovsång. Vilken glädje det var!
Vi blev bjudna på fisk tillagade på olika sätt plus allt annat gott. När vi skulle åka kom en gammal fiskegumma fram och sken som solen. Hon var så lycklig att biskopen och de andra hade kommit. Hon prisade Gud, tänk att vi kristna från Sverige, hade tagit oss tid att komma ända bort till deras avlägsna by och dela gemenskapen med dem.
Det finns 23 fiskebyar som man bara kan nå med båt. Mellan Wapembe och Lupata ligger en annan fiskeby som har en predikoplats och där har man en liten kyrka. I Lupata finns det 45 kristna och sedan en massa barn i söndagsskolan. Man har ingen egen kyrka så man samlas i byskolan. Nu har man köpt en plott för kommande kyrka, en underbar plats strax ovanför byn med bedårande utsikt över sjön.
Församlingen och stiftet vill nå alla dessa 23 byar med evangeliet, men man måste använda båt för att ta sig mellan byarna. Det tar tid och man har tyvärr ingen båt.
Stiftet är ett stort missionsområde med många utmaningar och biskop Mwaipopo tackade EFS för arbetet med TEE. Utbilda nya evangelister för att nå ut med evangeliet, detta är missionshjärtat à la EFS!
Igår var vi på en missionsresa!
Våra färdmedel var bil och båt. Vi fyllde bilen med folk från stiftskontoret och resan leddes av biskop Mwaipopo. Vi lämnade Sumbawanga kl 07.00 och kom hem kl 23.30, så det blev en heldag.
Vi stannade till i församlingen Wapembe, som man kan nå med bil på ca 4 timmar från Sumbawanga. Där satte vi oss i båten och åkte i drygt en timme till innan vi kom fram till vår destination, predikoplatsen Lupata. Vi såg siluetterna av bergen i Zambia i sydväst och ett par mil västerut har vi bergen i Kongo.
Båtresan var en upplevelse. Fullastad med glädje och all denna härliga lovsång, detta borde alla få uppleva. När vi väl kom fram till Lupata möttes vi av de kristna i byn som sjöng lovsång. Vilken glädje det var!
Vi blev bjudna på fisk tillagade på olika sätt plus allt annat gott. När vi skulle åka kom en gammal fiskegumma fram och sken som solen. Hon var så lycklig att biskopen och de andra hade kommit. Hon prisade Gud, tänk att vi kristna från Sverige, hade tagit oss tid att komma ända bort till deras avlägsna by och dela gemenskapen med dem.
Det finns 23 fiskebyar som man bara kan nå med båt. Mellan Wapembe och Lupata ligger en annan fiskeby som har en predikoplats och där har man en liten kyrka. I Lupata finns det 45 kristna och sedan en massa barn i söndagsskolan. Man har ingen egen kyrka så man samlas i byskolan. Nu har man köpt en plott för kommande kyrka, en underbar plats strax ovanför byn med bedårande utsikt över sjön.
Församlingen och stiftet vill nå alla dessa 23 byar med evangeliet, men man måste använda båt för att ta sig mellan byarna. Det tar tid och man har tyvärr ingen båt.
Stiftet är ett stort missionsområde med många utmaningar och biskop Mwaipopo tackade EFS för arbetet med TEE. Utbilda nya evangelister för att nå ut med evangeliet, detta är missionshjärtat à la EFS!
Vi besökte tre församlingar.
Mpombwe var den plats man började med mission i detta område. Den första prästens änka var med oss och hon visade deras gamla hem. Det är en liten fattig by som skuggas av mängder av mangoträd som var fulla av hängande mangos. Stiftet har fått nio präster och evangelister från denna lilla by.
Kisumba blev nästa församling där vi välkomnades av vacker körsång ackompanjerat av trummor. Dessa två församlingar är verkligen missionsområden.
Det finns massor av barn och många är unga när de blir gravida första gången och det är inte alltid man vet vem som är pappan. Det innebär i slutändan att man inte får utbildning och yrke. Stiftet försöker ge yrkesutbildning till dessa unga mammor och man planerar att bygga ett center för att kunna ge dem en framtid.
Matai blev sista anhalten där vi skulle äta lunch kl 13 men kom först kl 17, lite sent men maten var god. Detta är en lite större församling med 252 medlemmar i en distriktsstad.
Det blev en heldag med Assistant Bishop och fyra medarbetare från stiftskontoret
Vi besökte tre församlingar.
Mpombwe var den plats man började med mission i detta område. Den första prästens änka var med oss och hon visade deras gamla hem. Det är en liten fattig by som skuggas av mängder av mangoträd som var fulla av hängande mangos. Stiftet har fått nio präster och evangelister från denna lilla by.
Kisumba blev nästa församling där vi välkomnades av vacker körsång ackompanjerat av trummor. Dessa två församlingar är verkligen missionsområden.
Det finns massor av barn och många är unga när de blir gravida första gången och det är inte alltid man vet vem som är pappan. Det innebär i slutändan att man inte får utbildning och yrke. Stiftet försöker ge yrkesutbildning till dessa unga mammor och man planerar att bygga ett center för att kunna ge dem en framtid.
Matai blev sista anhalten där vi skulle äta lunch kl 13 men kom först kl 17, lite sent men maten var god. Detta är en lite större församling med 252 medlemmar i en distriktsstad.
Det blev en heldag med Assistant Bishop och fyra medarbetare från stiftskontoret
Igår besöka vi tre församlingar och då tyckte stiftet att vi borde se Kalambo Falls som ligger på gränsen mellan Tanzania och Zambia. Det är det näst högsta vattenfallet i Afrika och tolfte högsta i värden med 221 meter fritt fall. Imponerande utsikt fast det rann knappt något vatten i floden som mynnar ut i Lake Tanganyika.
Lake Tanganyika är världens näst största sötvattensjö, största djup på 1.470 m (medeldjup 570m), 673 km lång och 50 km bred i snitt. För alla akvarieälskare så finns det ca 250 arter of ciklider. Sjön gränsar till Tanzania, Zambia, Kongo och Burundi.
Igår besöka vi tre församlingar och då tyckte stiftet att vi borde se Kalambo Falls som ligger på gränsen mellan Tanzania och Zambia. Det är det näst högsta vattenfallet i Afrika och tolfte högsta i värden med 221 meter fritt fall. Imponerande utsikt fast det rann knappt något vatten i floden som mynnar ut i Lake Tanganyika.
Lake Tanganyika är världens näst största sötvattensjö, största djup på 1.470 m (medeldjup 570m), 673 km lång och 50 km bred i snitt. För alla akvarieälskare så finns det ca 250 arter of ciklider. Sjön gränsar till Tanzania, Zambia, Kongo och Burundi.
Nu är vi i Sumbawanga, två dagar och 660 km. I söndags till Mbeya 9 tim och igår måndag hämtade vi upp biskop Mwaipopo vid flyget och sen 6 tim i bilen. Här blev vi välkomnade med vacker körsång i en halvtimme. Lägger ut två musikvideos så ni får höra vad vi fick uppleva.
Nu är vi i Sumbawanga, två dagar och 660 km. I söndags till Mbeya 9 tim och igår måndag hämtade vi upp biskop Mwaipopo vid flyget och sen 6 tim i bilen. Här blev vi välkomnade med vacker körsång i en halvtimme. Lägger ut två musikvideos så ni får höra vad vi fick uppleva.
Nu blir det lite av Tanzanias geografi. På södra höglandet har vi Iringa, Mufindi och Njombe på ca 1.300-2.000 m.ö.h. Österut ligger Ifakara i Kilombero valley, ett lågland på ca 300 m.ö.h. enligt kartan. Norr om Ifakara ligger Udzungwa Mountains nationalpark med bergstoppar på 2.500 meter med vackra skogar och vattenfall. När man kör till Ifakara söderut från Mikumi, följer man foten av södra höglandet och gränsen till Udzungwa. Slut på geografin. Vi skickar med lite bilder på den varierande och vackra naturen man passerar.
Nu blir det lite av Tanzanias geografi. På södra höglandet har vi Iringa, Mufindi och Njombe på ca 1.300-2.000 m.ö.h. Österut ligger Ifakara i Kilombero valley, ett lågland på ca 300 m.ö.h. enligt kartan. Norr om Ifakara ligger Udzungwa Mountains nationalpark med bergstoppar på 2.500 meter med vackra skogar och vattenfall. När man kör till Ifakara söderut från Mikumi, följer man foten av södra höglandet och gränsen till Udzungwa. Slut på geografin. Vi skickar med lite bilder på den varierande och vackra naturen man passerar.
Nu har vi varit i Ulanga-Kilombero stiftet och deras huvudkontor ligger i Ifakara. Vi hade fina samtal med biskopen Mtenji och generalsekreteraren Mpendaye om stiftet och deras planer samt relationerna med EFS, som framför allt handlade om TEE. En direkt EFS koppling fick vi när prästen Waderanga hörde att vi var från EFS så sken han upp som solen och berättade att Olle Thurfjell hade döpt honom.
Vi blev imponerad av deras center, Martin Luther Spiritual and Conference Centre, med en staty av Luther framför centret och som invigdes i september. Där bodde vi bra med air condition. I Ifakara är det varmt året runt med över 30 grader. När vi besökte var det ca 35-36 grader i skuggan, så det känns skönt i Iringa när termometern visar 29 grader.
Ifakara ligger vid Kilomberofloden och är avrinning från Kilomberodeltat, en swamp area. Det är ofta översvämningar under regntiden som täcker stora områden. En berättelse från Peters barndom. I början av 60-talet så hade en dansk missionär samlat upp mycket vatten före en stor översvämning. Det var många hinkar, tunnor och även badkaret som var fyllda för att ha en reserv av rent vatten. När deras missionssekreterare som var på besök såg det fulla badkaret blev han lycklig, äntligen fick han ett efterlängtat bad … men missionären var inte så glad.
Nu har man byggt en bro över floden, Magufuli Bridge. Mest känt för området är sockerplantagen och sedan är det risodling och fiske. Man har mycket frukt, både från låglandet och bergen, så vi handlade ’lite’ frukt för en 100-lapp på torget. Så nu njuter vi av ’365’, dvs fruktsallad alla dagar på året.
Nu har vi varit i Ulanga-Kilombero stiftet och deras huvudkontor ligger i Ifakara. Vi hade fina samtal med biskopen Mtenji och generalsekreteraren Mpendaye om stiftet och deras planer samt relationerna med EFS, som framför allt handlade om TEE. En direkt EFS koppling fick vi när prästen Waderanga hörde att vi var från EFS så sken han upp som solen och berättade att Olle Thurfjell hade döpt honom.
Vi blev imponerad av deras center, Martin Luther Spiritual and Conference Centre, med en staty av Luther framför centret och som invigdes i september. Där bodde vi bra med air condition. I Ifakara är det varmt året runt med över 30 grader. När vi besökte var det ca 35-36 grader i skuggan, så det känns skönt i Iringa när termometern visar 29 grader.
Ifakara ligger vid Kilomberofloden och är avrinning från Kilomberodeltat, en swamp area. Det är ofta översvämningar under regntiden som täcker stora områden. En berättelse från Peters barndom. I början av 60-talet så hade en dansk missionär samlat upp mycket vatten före en stor översvämning. Det var många hinkar, tunnor och även badkaret som var fyllda för att ha en reserv av rent vatten. När deras missionssekreterare som var på besök såg det fulla badkaret blev han lycklig, äntligen fick han ett efterlängtat bad … men missionären var inte så glad.
Nu har man byggt en bro över floden, Magufuli Bridge. Mest känt för området är sockerplantagen och sedan är det risodling och fiske. Man har mycket frukt, både från låglandet och bergen, så vi handlade ’lite’ frukt för en 100-lapp på torget. Så nu njuter vi av ’365’, dvs fruktsallad alla dagar på året.
Idag tisdag fick vi träffa TEE koordinatorer från stiften i kyrkans södra zon, dvs de stiften som vi reser runt och besöker. Vi har verkligen fått lära oss mycket idag och det är uppmuntrande att höra hur arbetet med TEE går vidare. Över 4.300 är nu inskrivna i TEE programmet och Iringa stift är störst med nästan 3.000 personer. I Södra stiftet går nu hela stiftskontoret i TEE, allt från generalsekreteraren till chaufförer, städpersonal och ekonomer och i en församling har man 110 personer i en TEE klass. En parentes i sammanhanget var att deras koordinator, prästen Joseph Muhehwa och jag hjälptes åt i slutet av 80-talet med att se till att bibelskoleeleverna i Kidugala fick tillräcklig budget för mat. Han berättade med inlevelse hur alla fick äta sig mätta och kunde studera.
Nu är bilen fullastad med TEE böcker och i morgon åker vi till Ifakara med deras koordinator.
Idag tisdag fick vi träffa TEE koordinatorer från stiften i kyrkans södra zon, dvs de stiften som vi reser runt och besöker. Vi har verkligen fått lära oss mycket idag och det är uppmuntrande att höra hur arbetet med TEE går vidare. Över 4.300 är nu inskrivna i TEE programmet och Iringa stift är störst med nästan 3.000 personer. I Södra stiftet går nu hela stiftskontoret i TEE, allt från generalsekreteraren till chaufförer, städpersonal och ekonomer och i en församling har man 110 personer i en TEE klass. En parentes i sammanhanget var att deras koordinator, prästen Joseph Muhehwa och jag hjälptes åt i slutet av 80-talet med att se till att bibelskoleeleverna i Kidugala fick tillräcklig budget för mat. Han berättade med inlevelse hur alla fick äta sig mätta och kunde studera.
Nu är bilen fullastad med TEE böcker och i morgon åker vi till Ifakara med deras koordinator.
ETE – Elimu ya Theologia kwa Enezi
TEE – Theological Education by Extension
I söndags var vi på en fest! ETE-fest! En avslutningsfest för 30 elever som har avslutat första nivån av en treårig TEE utbildning. TEE är en teologisk distansutbildning som man kan delta i och man bor hemma i byn men träffas med jämna mellanrum i församlingen för undervisning. Församlingen vi besökte var Kilala – Kidewa med församlingsprästen Felix Kikoti. Vilken glädje, vilken sång och vilken dans men framför allt vilken iver att få gå ut med evangeliet. ”Jesus sade till dem: Skörden är stor, men arbetarna är få. Be därför skördens Herre att han sänder ut arbetare till sin skörd. Gå ut! Se, jag sänder er …” (Luk 10:2-3a). Här har man nu rustat 30 personer att sprida det goda budskapet och man räknar med en ännu större klass som ska börja i januari.
Stiftets TEE koordinator, prästen Konga, tog upp i sitt tal hur viktigt det är att ha en god bibelundervisning att stå på när man ska dela sin tro med sina medmänniskor och TEE ger denna grund.
Gudstjänsten höll på i mer än 5 timmar och vi representerade EFS som har varit med att starta TEE-programmet. Peter och en präst från deras amerikanska vänförsamling fick vara med och dela ut diplomen till TEE studenterna.
ETE – Elimu ya Theologia kwa Enezi
TEE – Theological Education by Extension
I söndags var vi på en fest! ETE-fest! En avslutningsfest för 30 elever som har avslutat första nivån av en treårig TEE utbildning. TEE är en teologisk distansutbildning som man kan delta i och man bor hemma i byn men träffas med jämna mellanrum i församlingen för undervisning. Församlingen vi besökte var Kilala – Kidewa med församlingsprästen Felix Kikoti. Vilken glädje, vilken sång och vilken dans men framför allt vilken iver att få gå ut med evangeliet. ”Jesus sade till dem: Skörden är stor, men arbetarna är få. Be därför skördens Herre att han sänder ut arbetare till sin skörd. Gå ut! Se, jag sänder er …” (Luk 10:2-3a). Här har man nu rustat 30 personer att sprida det goda budskapet och man räknar med en ännu större klass som ska börja i januari.
Stiftets TEE koordinator, prästen Konga, tog upp i sitt tal hur viktigt det är att ha en god bibelundervisning att stå på när man ska dela sin tro med sina medmänniskor och TEE ger denna grund.
Gudstjänsten höll på i mer än 5 timmar och vi representerade EFS som har varit med att starta TEE-programmet. Peter och en präst från deras amerikanska vänförsamling fick vara med och dela ut diplomen till TEE studenterna.
1981 träffade jag Vicky för första gången och vi arbetade sedan 10 år tillsammans på Mafinga barnhem. Genom alla åren har vi alltid haft roligt tillsamman. Vicki lärde mig allt som man behöver veta om människor och livet i Tanzania. Ett speciellt minne med henne är när jag följde med hem till hennes föräldrar i byn Lupembe. Där satt vi alla, Vicki, jag, hennes föräldrar och syskon utomhus runt elden i den mörka natten och pratade. Det var en underbar stund som jag aldrig kommer att glömma, jag var en del av Vickis familj. Det är alltid lika roligt att träffas och vi får prata gamla minnen. Alltid lika glad och sen har hon den där spjuveraktiga blicken. Senast vi träffades var 2017 och nu 2023, men som tur är finns telefonen.
1981 träffade jag Vicky för första gången och vi arbetade sedan 10 år tillsammans på Mafinga barnhem. Genom alla åren har vi alltid haft roligt tillsamman. Vicki lärde mig allt som man behöver veta om människor och livet i Tanzania. Ett speciellt minne med henne är när jag följde med hem till hennes föräldrar i byn Lupembe. Där satt vi alla, Vicki, jag, hennes föräldrar och syskon utomhus runt elden i den mörka natten och pratade. Det var en underbar stund som jag aldrig kommer att glömma, jag var en del av Vickis familj. Det är alltid lika roligt att träffas och vi får prata gamla minnen. Alltid lika glad och sen har hon den där spjuveraktiga blicken. Senast vi träffades var 2017 och nu 2023, men som tur är finns telefonen.
Mafinga barnhem har en stor plats i mitt hjärta, där började jag (Päivi) min missionsgärning 1981.
Anni Hellström startade Mafinga barnhem 1972. Tanken med barnhemmet var att man skulle ta in barn som förlorat mamman i samband med födseln. När man kom med bäbisen skulle det vara tillsammans med en tonårsflicka som skulle ta hand om barnet i två år för att sedan kunna återvända till byn. Flickan kunde vara storasyster, nummer ett i syskonskaran och bäbisen nummer 11 eller någon släktingflicka till barnet. Tonårsflickan fick skolgång och lära sig ta hand om ”sitt” barn och när de återvände till byn så var flickan som ”mamma” till det lilla barnet.
En av domarna i Högsta domstolen är ett av alla barn som var på barnhemmet i två år. För en tid sedan kontaktade han barnhemmet och som tack för att hans liv fick en bra start, skänkte han en större summa pengar till barnhemmet.
Rehema är präst och föreståndare för Mafinga barnhem. När man träffar en ny människa så undrar man hur hon ska vara. Rehema är helt fantastisk och brinner för uppgiften, man blir riktigt glad att kyrkan har hittat rätt person till barnhemmet. Det blir extra rätt när de nya biskopen berättade att han vill göra barnhemmet till det nya stiftets diakonicenter.
De sociala myndigheterna placerar barn på barnhemmet och vi fick träffa några av dessa underbara barn, men tyvärr med mycket tragiska bakgrunder. Ett barn hade blivit slängt i diket för att dö, ett annat barn var några dagar gammal när man hittade det och man vet inte vem mamman eller pappan är. Ett annat barn är skyddsplacerad under annat namn. Föräldralösa tvillingar som var undernärda och kunde varken sitta eller stå men efter en kort tid så kan de både stå och försöker gå. Berättelsen om varje barn är en resa från tragedi till ett första steg mot en bättre framtid. Några av barnen är bara här en kort tid då man försöker få dem placerade hos någon familj eller få dem adopterade. Vi får inte ta bilder av barnen då några av dem lever skyddat, men vi skulle gärna visat er alla dessa söta små goa ungar. De är Guds ögonstenar! Jesus sa ”Låt barnen komma till mig och hindra dem inte, för Guds rike tillhör sådana som de.” (Luk 18:16)
Mafinga barnhem har en stor plats i mitt hjärta, där började jag (Päivi) min missionsgärning 1981.
Anni Hellström startade Mafinga barnhem 1972. Tanken med barnhemmet var att man skulle ta in barn som förlorat mamman i samband med födseln. När man kom med bäbisen skulle det vara tillsammans med en tonårsflicka som skulle ta hand om barnet i två år för att sedan kunna återvända till byn. Flickan kunde vara storasyster, nummer ett i syskonskaran och bäbisen nummer 11 eller någon släktingflicka till barnet. Tonårsflickan fick skolgång och lära sig ta hand om ”sitt” barn och när de återvände till byn så var flickan som ”mamma” till det lilla barnet.
En av domarna i Högsta domstolen är ett av alla barn som var på barnhemmet i två år. För en tid sedan kontaktade han barnhemmet och som tack för att hans liv fick en bra start, skänkte han en större summa pengar till barnhemmet.
Rehema är präst och föreståndare för Mafinga barnhem. När man träffar en ny människa så undrar man hur hon ska vara. Rehema är helt fantastisk och brinner för uppgiften, man blir riktigt glad att kyrkan har hittat rätt person till barnhemmet. Det blir extra rätt när de nya biskopen berättade att han vill göra barnhemmet till det nya stiftets diakonicenter.
De sociala myndigheterna placerar barn på barnhemmet och vi fick träffa några av dessa underbara barn, men tyvärr med mycket tragiska bakgrunder. Ett barn hade blivit slängt i diket för att dö, ett annat barn var några dagar gammal när man hittade det och man vet inte vem mamman eller pappan är. Ett annat barn är skyddsplacerad under annat namn. Föräldralösa tvillingar som var undernärda och kunde varken sitta eller stå men efter en kort tid så kan de både stå och försöker gå. Berättelsen om varje barn är en resa från tragedi till ett första steg mot en bättre framtid. Några av barnen är bara här en kort tid då man försöker få dem placerade hos någon familj eller få dem adopterade. Vi får inte ta bilder av barnen då några av dem lever skyddat, men vi skulle gärna visat er alla dessa söta små goa ungar. De är Guds ögonstenar! Jesus sa ”Låt barnen komma till mig och hindra dem inte, för Guds rike tillhör sådana som de.” (Luk 18:16)
Vi har varit hemma hos Leena Pasanen i Mufindi. Leena och Päivi kom samtidigt till Tanzania 1981. Päivi till Mafinga barnhem och Leena till Ilembula sjukhus där hon alla åren arbetat som barnläkare. Efter pensionering flyttade Leena till Mufindi där hon periodvis bor i ett paradis när hon inte är i Finland. Hon åker runt i byarna och gör hembesök, hjälper familjehem med föräldralösa barn och handikappade. Leena har ett vackert hem med vidunderlig utsikt och inte minst en äkta finsk sauna. Mufindi med sina teplantage, sjöar med öring och en "broccoli-skog" – det var en lisa för själen.
Vi har varit hemma hos Leena Pasanen i Mufindi. Leena och Päivi kom samtidigt till Tanzania 1981. Päivi till Mafinga barnhem och Leena till Ilembula sjukhus där hon alla åren arbetat som barnläkare. Efter pensionering flyttade Leena till Mufindi där hon periodvis bor i ett paradis när hon inte är i Finland. Hon åker runt i byarna och gör hembesök, hjälper familjehem med föräldralösa barn och handikappade. Leena har ett vackert hem med vidunderlig utsikt och inte minst en äkta finsk sauna. Mufindi med sina teplantage, sjöar med öring och en "broccoli-skog" – det var en lisa för själen.